Jag vaknar vid sextiden när väckarklockan ringer. Emma vill att jag ska värma hennes rygg lite. Det visar sig att hon haft värkar sedan klockan fem, men ändå kunnat sova lite mellan värkarna. Jag stiger upp och vi äter sedan en rejäl frukost med havregrynsgröt och smörgås. Värkarna blir lite starkare och det kommer lite blod. Emma ringer till förlossningen och de föreslår att vi ska vänta någon timme och sedan höra av oss igen. Emma tar ett bad och värkarna kommer med tätare intervall. Vi använder en TENS-apparat för att lindra smärtan men av någon anledning fungerar batterierna bara korta perioder i taget när man kör med full effekt. Nu är det 3 värkar på 10 minuter och det känns som att det kommer att bli en resa till förlossningsavdelningen idag. Jag försöker ordna lite praktiska saker som att tömma komposthinken, ge katten ordentligt med mat och ringa glasmästaren och säga att vi nog ändå inte ska lämna in bilen för att få den bakre glasrutan utbytt just idag. När vi ringer förlossningen igen säger de att det går bra att komma in, men normalt tar det inledande värkarbete lite längre.
Vi packar bilbarnstol tandborste och lite att äta tillsammans med förlossningsväskan och bb-väskan som redan ligger i bilen. Värkarna kommer med jämna mellanrum under färden till västerås men Emma hanterar dem bra med profylaxandning. När vi kommer fram kl. 10.30 får vi ett rum och ctg kopplas in för att kunna följa värkarbetet och barnets hjärtljud. Framåt 11.30, när värkarna blir starkare tycker Emma det blir riktigt jobbigt och vill ha mer smärtlindring. Barnmorskan föreslår epiduralbedövning. De sätter dropp och en narkosläkare kommer in som sätter in epiduralbedövningen. När bedövningen börjar verka vid halvett-tiden tycker Emma genast att det känns mycket bättre och det blir ett par lugna timmar, samtidigt som personalen byter skift. Värkarna kommer med jämna mellanrum men de går lätt att hantera med profylaxandning nu. Den nya barnmorskan sticker ändå hål på hinnorna så att vattnet går och därefter följs barnets aktivitet med en skalpelektrod. Framåt tretiden känns det dock värre och barnmorskan överväger att sätta in mer epiduralbedövning. Vid närmare undersökning visar det sig dock att barnet ligger så långt ner att de istället sätter igång med krystningarna. Emma spricker lite under det något forcerade krystarbetet men kl. 15.46 kommer det ut en välskapt pojke som läggs på moderns bröst. Pojken kikar lite förvånat med ena ögat mot pappa och mamma men börjar ganska snart att snutta lite på bröstet. Sedan får vi återhämta oss med lite fika. Därefter ska barnet vägas och mätas. 52cm lång och 4260g var han. Kl. 19 flyttar vi från förlossningsavdelningen till BB. Pojken hinner med att både snutta mer på tutten och bajsa och kräkas innan den somnar bredvid sin mamma.
En ganska klassisk sjukhusförlossning med andra ord. Kanske hade förlossningen blivit lite skonsammare mot underlivet om man inte hade stuckit hål på hinnorna och låtit kroppen jobba mer i sin egen takt, men då hade det antagligen inte gått lika fort.